Exklusiv intervju med Simon Scarrow

I Återkomsten funderar Cato mycket på att hans förhållande till Macro har förändrats nu när han har befordrats och fått högre rang än sin gamle vän. Känner du någon som har varit med om en liknande situation? Hur har det hanterats? Kan vänskapen överleva en sådan förändring? 

Med tanke på hur Cato och Macro är som personer, var det oundvikligt att Cato en dag skulle klättra förbi sin vän i den militära hierarkin – förutsatt att han fick leva länge nog, vilket inte är självklart med tanke på farorna de brukar hamna i! Jag visste redan från början att den dagen skulle komma, och hade förberett mig mentalt för ögonblicket. Jag har funderat mycket på hur de skulle hantera situationen. 

Det kanske låter konstigt, men för mig är de här två männen ytterst verkliga personer, nästan som gamla vänner. De har fördjupats mycket under seriens elva böcker, och nuförtiden hör jag deras ordväxlingar i huvudet i realtid. Ofta är jag bara med som en sorts sekreterare som kämpar för att hinna med i replikerna som kastas fram och tillbaka mellan den unge, idealistiske Cato och hans rättframme, levnadströtte före detta mentor. Så jag tror att jag känner de här två personerna bättre än de flesta. 

För Catos del är förändringen ganska jobbig. Han har under flera år bekvämt kunna luta sig mot Macros stora erfarenhet och militära expertis. Macro har tagit hand om honom på samma sätt som en far eller storebror skulle göra. Ibland har Cato fått stävja Macros impulsiva tendenser, men han har alltid respekterat och uppskattat sin äldre vän. Den första romanen där Cato hade högre rang än Macro var Legionen, och det nya förhållandet var ömtåligt från första början. Cato var inte helt redo att ge order till Macro, och kände då och då (vilket han fortfarande gör) att han måste ha veteranens tysta godkännande. Det har blivit allt mindre besvärligt med tiden, och Cato har nu börjat vänja sig vid förändringen i rang. Rollerna är dock inte nödvändigtvis ombytta. Hur skulle de kunna vara det, med tanke på Macros enorma militära kunnande? 

Ur Macros synvinkel är den nya utvecklingen i förhållandet bitterljuv. När han först träffade Cato var den unge rekryten så grön man någonsin kan vara, men ändå insåg Macro tidigt hur modig, beslutsam och intelligent Cato var. Han såg det som sin uppgift att bli den nye rekrytens mentor. Denna hjärtesak har lönat sig, och Cato har blivit en utmärkt officer som mycket väl kan stiga högt i graderna inom den romerska armén. 

Den närmaste jämförelsen jag kan hitta i den moderna armén, trots att det då handlar om kortare tidsperioder, är förhållandet mellan underbefälen och kadetterna vid Sandhurst, den brittiska arméns officershögskola. Underbefälen betraktas utan tvekan som personer med enorm auktoritet av alla som är på väg att bli officerare. Bakom alla bryska order och störtfloder av glåpord finns en värld av erfarenhet som väcker stor respekt bland de unga männen. En vettig officer inser att han även efter att han har fått sin kommendering gör bäst i att lyssna på underbefälens artigt formulerade rekommendationer. Underbefälen skulle aldrig medge det, men de känner i sin tur en sorts faderlig stolthet över personerna som de genom hård träning har ledsagat till dagen då de kan ta befälet över egna styrkor och visa sig förtjänta av sin rang. 

Roms grepp om Britannien verkar ytterst ostadigt i den här romanen. Ändå behöll romarna en betydande bit av ön i trehundra år till. Hur lyckades Rom befästa sina segrar och återställa freden bland stammarna? 

Först och främst måste man förstå att den romerska erövringen av Britannien var ett i högsta grad politiskt beslut. Nästan hundra år innan Claudius fälttåg hade Julius Caesar gjort två försök att invadera ön. Han ville stärka sitt rykte, eftersom Britannien i romarnas fantasi var en ö omgiven av mysterier. Kanalen som skiljer ön från kontinenten betraktades som havet som utgjorde den kända världens naturliga gräns. Att korsa vattnet innebar alltså att man färdades dit ingen romare tidigare vågat gå. Att Caesar hade misslyckats med uppgiften innebar att den romerske kejsare som lyckades kuva Britannien skulle överträffa den dittills störste personen i Roms historia. Det blev Claudius som åtog sig den uppgiften. Han tillträdde som kejsare efter att hans föregångare Caligula hade lönnmördats, och hans grepp om tronen var skört. Han var i desperat behov av en ärofull seger. 

Antikens britanner var ett långt ifrån enat folk. Ön var indelad i stamkungariken som ofta förde krig mot varandra. Till och med när Britannien hotades av en nära förestående romersk invasion var det bara en handfull stammar som gick samman med de mäktiga catuvellaunerna för att göra motstånd. Andra stammar försökte i stället antingen sluta avtal med Rom eller vänta för att se vad som hände efter att legionerna hade landstigit. Det rådde inte direkt fred mellan de olika kungarikena. En stam som gick i bräschen för Boudicas uppror, trinovanterna, hade besegrats av catuvellaunerna kort före invasionen. När upproret bröt ut var deras vrede riktad lika mycket mot deras forna inhemska överherrar som mot romarna. 

Detta gjorde det naturligtvis lite lättare för romarna, som ofta kunde utnyttja det politiska spelet mellan stammarna för sina egna syften. För att stärka sitt grepp om områdena som de hade intagit, byggde romarna ett nätverk av fort som var sammanbundna med vägar så att de kunde bevaka områdena de kontrollerade. I allmänhet var detta en god strategi, eftersom de kunde ta itu med groende missnöje på ett tidigt skede genom att snabbt skicka styrkor till berörda områden. 

Samtidigt var romarna skickliga på att köpa de inhemska härskarnas lojalitet med privilegier, gåvor och lån. (Vissa av dem fick säkert ångra att de inte hade läst det finstilta när det var dags att betala tillbaka pengarna. Icenerna blev till exempel ursinniga när de fick påhälsning av de romerska fogdarna.) Förutom titlarna och guldet blev Britanniens härskare utan tvekan även förförda av den exklusiva romerska livsstilen med vin, bad, uppvärmda golv och diverse andra finesser som gjorde livet i Britannien lite mer uthärdligt. 

Huruvida romarna lyckades vinna förtroende hos merparten av den inhemska befolkningen är tveksamt, som Stuart Laycock visar i sin fascinerande bok Britannia: The Failed State. 

Macro och Cato har utkämpat otaliga strider, och Macro är inte längre någon ung man. Vad skulle kunna hända med honom när han närmar sig slutet av sin karriär? Har du i dina efterforskningar hittat den genomsnittliga livslängden för en vanlig soldat i den romerska armén under den aktuella perioden? Finns det statistik över hur många procent av soldaterna som överlevde aktiv tjänst och kunde njuta av sin pension? 

Macro är runt fyrtiofem i Återkomsten, vilket innebär att hans aktiva tjänstgöring snart är över. Enligt många populärhistoriska källor om den romerska armén, så tjänstgjorde männen i tjugofem år och kunde sedan vänta sig en bonus och en bit mark när de skrevs ut. I praktiken skrevs soldater ut vartannat år, så en soldat måste ha tjänstgjort i tjugofyra eller tjugosex år. I vissa fall tjänstgjorde de betydligt längre. När general Germanicus kom fram till Rhen för att ta befälet möttes han av uråldriga soldater som stoppade hans fingrar i munnen för att visa att de inte längre hade tänder. Så sägs det, åtminstone. I vilket fall som helst rådde nog lite större flexibilitet i fråga om tjänstgöringsperioden än vad vissa historiker vill medge. 

För centurioner som Macro fanns det fler alternativ än en hedersam pension. Eftersom man ogärna ville gå miste om värdefull erfarenhet, uppmuntrades de bästa centurionerna att ta värvning på nytt. Vissa stannade och blev lägerprefekter, vilket innebar att de utförde legatens tjänster när denne var frånvarande. 

Det är nästan omöjligt att säga vad medellivslängden för en soldat kan ha varit, eller hur många som nådde pensionsåldern. Det var stor skillnad mellan en soldat som tjänstgjorde i relativt stillsamma gränsmarker och en som var indragen i fälttåg av den typen som pågick i Britannien. Vad vi dock kan vara relativt säkra på är att soldater, så länge de inte stupade i strid, faktiskt kunde vänta sig ett något längre liv än de civila. De tränade regelbundet, fick en hyfsad lön (med möjlighet till kejserliga bonusar och krigsbyte), de åt hälsosam mat och hade tillgång till sjukhus av högsta klass. Det var en helt annan tillvaro än livet i Roms myllrande, smutsiga kaserner. Det var därför en karriär inom armén under en lång tid förblev ett attraktivt alternativ. 

Hämtar du inspiration från moderna berättelser om militära hjältedåd när du utvecklar karaktärer och händelser i dina romaner? Eller ser dagens krigföring så annorlunda ut att det inte finns mycket att hämta där? 

Krigföringen har förändrats enormt under århundradenas lopp. Den kanske största förändringen är avståndet mellan de stridande i de flesta drabbningar. På Macros och Catos tid var man så nära sin motståndare att man såg varenda detalj i hans ansikte och registrerade fienden med alla sinnen. I dag utförs mycket av dödandet på avstånd. Vi kan bara gissa vad Cato och Macro hade sagt om drönarpiloter som sitter i en mörk bunker i England och skickar sina vapen mot fiender som befinner sig tusentals kilometer bort! 

Men det betyder förstås inte att hjältemod är på utdöende. Det finns många exempel på människor som uppvisat ett otroligt mod under historiens gång, och sådana kommer utan tvekan att finnas i framtiden också. Precis som det kommer att finnas närstrider som är lika fysiska och dödliga som drabbningarna Macro och Cato dras in i. Men fastän det finns mycket att beundra i olika exempel från nutiden så blir jag ofta illa berörd när jag ser hur vissa unga män betraktar hjältemod som ett självändamål. I stället tycker jag att man ska se det som en modig reaktion på en oundviklig situation. 

Det engelska ordet ”hero” kommer från grekiskans heros, som betecknade en individ med övermänskliga krafter som betraktades som en halvgud efter sin död. Det är lätt att förstå det tilltalande med den tanken, men samtidigt är den motsägelsefull. Jag kan förstå att man vill vara en (super)hjälte, men kan man verkligen visa prov på äkta hjältemod om man har övermänskliga krafter? Alltför många unga män blandar ihop riktigt hjältemod med en önskan om att vinna någon form av odödlighet. 

För mig är Macros och Catos hjältedåd helt och hållet förankrade i deras reaktioner på situationerna som drabbar dem. De försöker inte vara hjältar, men när situationen kräver det reagerar de enligt soldaternas hederskodex. På det sättet skiljer de sig inte så mycket från moderna hjältar som Johnson Beharry. 

Hur lätt skulle en modern soldat anpassa sig till livet i den romerska armén? Om en vältränad ung man i tjugoårsåldern förflyttades från Afghanistan till Britannien år 51, skulle han då vara i tillräckligt god kondition för uppgiften, och skulle han snabbt kunna lära sig den romerska militärens taktik? Skulle han kunna lära romarna någonting överhuvudtaget, med tanke på att hans kunskaper är förankrade i sofistikerade vapen och teknik från 2000-talet? 

Skillnaderna mellan de två tidsåldrarna är så stor att det är omöjligt att svara på. Men om vi fokuserar på frågan om kondition så kan vi kanske göra en jämförelse. Det är välkänt att vissa av männen i legionerna tvingades marschera mellan femton och arton romerska mil om dagen med tung packning och sedan konstruera ett marschfort i slutet av dagen. Detta upprepades varje dag under ett fälttåg. Det kräver mycket god kondition, och många moderna soldater skulle ha svårt att klara det. Samtidigt tror jag att det finns en hel del ytterst vältränade soldater i moderna arméer. Jag pratade nyligen med en pensionerad officer från SAS (Special Air Services) som berättade om sin rekryteringsprocess. I slutet av den fick mannarna marschera åttio kilometer i bergstrakterna, bärande på tjugofem kilo tung packning, och de skulle nå sitt mål på tjugo timmar. Sådana män skulle givetvis kunna mäta sig med de flesta legionärer! 

Det finns ett mycket starkt element av humor i dina romaner, och det utgör en utmärkt kontrast till våldet och dödandet. Hur tror du att detta återspeglar soldaters sätt att handskas med krigets vedermödor under historiens lopp? 

Humor är en viktig del av alla soldaters liv. Det är absolut nödvändigt, med tanke på vad de regelbundet måste stå ut med. Jag minns en övning från min tid i Officer Training Corps när vi var ute på patrull i ett iskallt ösregn. Efter en stund ropade någon: ”Är vi glada?” vilket vi andra besvarade i kör med: ”Som fan!” Och det lyfte verkligen stämningen något enormt. 

Humor lättar på spänningen i stressiga situationer. Jag såg nyligen den utmärkta pjäsen Black Watch som verkligen visar vilken viktig funktion humor fyller för soldater, i synnerhet när de befinner sig ute på olika krigsskådeplatser. Humor är också användbart för att slå undan sentimentalitet och motverka tendensen att grubbla för mycket. För många soldater innebär humor ett extra skydd mot faror inifrån, vilket är något som soldater förstår. Det betyder dock inte att de saknar känslor. Långt ifrån. Soldater har en mjuk sida som är djupt rörande att se när den kommer fram. Till viss del hänger den ihop med vad de upplever tillsammans. Jag har träffat många soldater som har berättat att de känner ett starkare band till sina kamrater i armén än till sina familjer. Men inför varandra skulle de givetvis skämta om det också, snarare än att medge det! 

Återkomsten är din tolfte roman om Macro och Cato, och Macro spelar även en viktig roll i din roman Arena, som handlar om gladiatorstrider i antikens Rom. Kan du hänvisa dina läsare till en roman för var och en av de två hjältarna som innehåller en prestation som han är särskilt nöjd med? 

Macros viktigaste bedrift, sett ur hans eget perspektiv, är förmodligen segern över Bannus, de judiska rebellernas fanatiske ledare i Hotet. Slutstriden är en närstrid i Wadi Rhum, en ödslig vildmark med mäktiga klippor och blodröd sand. Mycket stod på spel den gången. Om Macro hade förlorat skulle han och Cato ha dödats och Bannus skulle ha varit fri att initiera ännu ett blodigt uppror mot Rom. Efter en desperat duell med sikarierna går Macro segrande ur striden och räddar situationen.

Det Cato är mest stolt över är förmodligen hans befordran till centurion i slutet av Jakten. Dessförinnan arbetade han hårt för att visa sig som en värdig soldat i Andra legionen och försökte leva upp till sin vän Macros exempel. I och med sin befordran upptogs Cato bland centurionerna, officerarna som utgjorde legionens kärna. De romerska legionerna var den antika världens mäktigaste militära styrka, och dess rykte var grundat i centurionernas mod, beslutsamhet och orubbliga lojalitet gentemot Rom. 

Utöver dina romaner om den romerska armén har du skrivit fyra romaner om Wellington och Napoleon samt mer nyligen om belägringen av Malta i Sword & Scimitar. Har du en annan utgångspunkt när du skriver romaner som utspelas under andra historiska perioder? Och finns det ytterligare någon period som du planerar att skriva om? 

Romanerna om den franska revolutionen var de första jag skrev som inte handlade om Rom, och jag ville att de skulle kännas väldigt annorlunda för läsaren. Utöver de annorlunda bakgrundsdetaljerna ville jag även använda ett annat upplägg. Jag gillade verkligen recensionerna där man ansåg att de fyra romanerna skilde sig så mycket från mina övriga att det kändes som om en helt annan författare hade skrivit dem. Jag vill ogärna betraktas som en författare som gör samma sak om och om igen. Upplevelsen gav mig självförtroendet som behövdes för att prova fler miljöer. Problemet är att historien är proppfull av spännande berättelser som utgör ett helt fantastiskt material för en författare av historiska romaner. Jag har flera idéer och detaljerade anteckningar för en rad olika projekt, men jag kommer bara hinna fullborda några av dem innan min tid på jorden är ute. 

Nästa roman jag skriver kommer att utspelas under andra världskriget. Naturligtvis kan jag inte avslöja några detaljer än. Men jag kan säga att det är en mycket intressant miljö som jag hoppas ska gå rakt in i hjärtat på den som är fascinerad av den historiska epoken. Förhoppningsvis kommer det också att vara en gripande berättelse!

Leave a Reply